Det är lätt att man som nybliven klickertränare går vilse i all teori. Visst är det så att klickerträning bygger på beteendevetenskap, men man behöver verkligen inte ha en doktorsexamen för att komma igång. Våga prova, våga misslyckas, och framför allt: våga träna! Så länge man följer klickerfilosofin kan i stort sett ingenting bli så fel att det inte går att fixa i efterhand.
Alla klickertränare tränar olika, men vi har alla en gemensam grund att stå på:
En grundläggande regel är “hundar gör det som lönar sig”. Hunden gör alltså aldrig fel, utan den följer bara den väg som ger mest utdelning. Detta ställer högre krav på oss som hundtränare, vi kan inte längre skylla på “dåligt ledarskap” eller “rasen är sådan”. Du får det du tränar, medvetet eller omedvetet!
Med detta klart kastar vi oss över lite rena träningstips!
Den allra första övningen du gör är att testa vad hunden verkligen gillar. Ofta tror vi att “min hund gillar bara frolic (eller boll, eller klappar, eller leversnittar)”, men får hunden själv välja är det grillad kyckling som gäller...Att jobba med riktigt bra förstärkare gör livet så mycket enklare!
Dags att “ladda klickern”. Vi vill att det där klickljudet ska gå rakt in i hundens medvetande och få den att tänka “mmmm...kyckling...”. Det gör vi genom att klicka och mata ett antal gånger, utan att hunden gör något speciellt. Var noga med att du står passiv när du klickar, peka inte på hunden med klickern. Vi vill vara helt säkra på att det är just klickljudet som blir betingat, inte någon ofrivillig rörelse.
Du märker att hunden har förstått när den tittar på dig med hungrig blick så fort den hör klicket. Nu har du en hund som upplever klicket som en belöning, och aktivt kommer att försöka få dig att klicka.
Så, vad vill du att hunden ska göra? Kraven som du sätter för att hunden ska få sitt klick kallas kriterier. Att verkligen själv veta vilka kriterier man sätter är en nödvändighet. Jag rekommenderar att innan man börjar träna ett moment gör man en kriterieplan, en stegvis beskrivning som börjar med det hunden redan kan och sedan trappsteg för trappsteg höjer kriterierna tills man är vid målet. Detta stegvisa närmande kallas shejping (försvenskning av engelskans “shape”, skapa). Ju fler små, små steg du kan dela upp beteendet i, ju lättare är det att förstå för hunden.
Om du t ex vill träna target med nos mot handflata kan en enkel kriterieplan se ut så här:
Man kan göra stegen ännu mindre än i mitt exempel vid behov.
Tajming
Nästa svårighet är att verkligen klicka i rätt ögonblick, att ha bra tajming. I början är vi långsamma på att koppla från hjärnan till tummen, men med träning blir man bättre. Tyvärr är det så att hunden inte vet att du klickade “fel”, den kommer att göra det du klickar för och inte det du menade att klicka för. Hunden ska inte straffas för att du gör fel, så varje klick måste åtföljas av godis. Annars förlorar klicket snart sin betydelse!
OK, nu står ni där, du och hunden. Du har godiset på plats, klickern i handen, en hungrig hund, och kriterieplanen klar. Du väntar på att hunden ska utföra ditt “första steg”. Hunden tittar på dig en stund, och går sedan och nosar i ett hörn. Vad blev fel? Svaret ligger i belöningsfrekvensen, dvs hur ofta hunden får klick och belöning. Eftersom klickerträning till stor del bygger på hundens fria val så behöver vi göra det lönt för hunden att delta i våra fåniga lekar, och det gör vi genom att belöna den ofta.
Frekvensen hänger ihop med kriterierna, är kriterierna för höga (för svåra) så blir frekvensen för låg. Båda dessa hänger i sin tur ihop med enkel sannolikhetslära: hur sannolikt är det att hunden kommer att klara av att uppfylla mina kriterier här och nu? Om sannolikheten är väldigt låg, så måsta man börja på en betydligt lättare nivå, även om man upplever att hunden “borde” kunna bättre. Gör den det inte så kan den det inte. En bra frekvens ligger på 7 - 10 klick i minuten. Är du nere på 2-3 klick / minut så kommer din hund snart att tröttna och ge upp (om du inte har en total arbetsnarkoman). Snålhet är en dålig vana, var generös!
Sådärja, nu har du teorin klar för dig (åtminstone den absolut grundläggande). Här följer fem övningar att prova på, antingen följer du min kriterieplan, eller också gör du en egen som passar dig och din hund bättre. Det viktiga är att du funderar och planerar INNAN du tränar. Om inte du har målet och vägen dit klara för dig kommer du aldrig att kunna förmedla dem till din hund!
Börja varje pass med att “starta upp” din hund genom att klicka ett par gånger för att den är hos dig, att den tar kontakt, att den är villig att jobba. Håll passen korta, ca 60 sekunders träning följt av 60 sekunders paus. I pausen gör du en kort genomgång i huvudet av hur hunden svarade, och om du behöver göra om din planering något (det behöver man ofta).
Kom ihåg: hunden ska vara aktiv, du ska vara passiv. Klicka för rörelse, inte passivitet. Lura inte dig själv genom att “hjälpa” hunden genom att locka eller visa, vi vill att den ska tänka själv.
Kontakt
Absolut grundläggande för att kunna träna är att du har en hund som vill vara hos dig och som tittar på dig. Precis som allt annat är det en färdighet som man övar upp! Ofta är det allra första beteendet som man lär hunden det som hunden kan bäst, därför är det lämpligt att börja med just kontakten. Var noga med din tajming! Det är lätt gjort att råka klicka lite för sent, precis när hunden tittar bort, och då blir effekten den motsatta mot den vi vill ha...
Målet är att göra hunden medveten om att trevliga saker händer när man tar kontakt med sin ägare.
Så fort hunden hör sitt namn ska den titta på dig och invänta vidare information.
Lär hunden att ge en puss på munnen. Man lär helt enkelt hunden en signal för att visa en vänskaplig gest gentemot ägaren, och även om signalen är inlärd har den fortfarande samma betydelse för hunden (jämför med att le även om du är arg eller sur; leendet i sig frigör vissa ämnen i kroppen som gör att du blir lugnare och känner dig gladare).
Hundar som är ängsliga och försiktiga lär sig att det är OK att vara när ägarens ansikte, och får bättre självförtroende.
Dessutom är det ett roligt trix att visa sina vänner.
Targetträning, eller målträning på ren svenska, innebär att man lär hunden göra något på något speciellt. De vanligaste är tass på musmatta, nos på pinne, och - den enklaste (enligt mig) - nos på hand. Handen har man alltid med sig. De flesta av oss dirigerar redan runt våra hundar med händerna, varför inte verkligen träna in det så att båda parter blir medvetna om vad vi gör?
Istället för att locka hunden att göra olika saker genom att den får följa en godisbit, kan man enkelt träna in en fingertarget som fyller samma funktion. Som alla hjälper behöver även en target tränas bort, men för att “få igång” vissa beteenden har man mycket nytta av att hunden kan följa pekfingret med nosen. Dessutom är det nyttigt för godisfixerade hundar, en första övning i att aktivt lämna godiset och utföra något för att få sitt klick.
OBS! Target är bara till för att öka sannolikheten att hunden bjuder på ett visst beteende, efter två eller tre gånger är det shejpingen som tar vid.
Detta kallas populärt “doggie-zen” eller “omvänt lockande“ om man inte sätter på kommando. Hunden ska kort sagt lära sig att kontrollera sina impulser att omedelbart störta iväg efter godiset / kaninen / söndagssteken / joggaren och istället ta kontakt med ägaren och “be om lov”. Om man lär in kommandot “Nej” på detta viset blir betydelsen “avbryt vad du än gör och ta kontakt med mig, för jag har något bättre på gång”.
Det är viktigt att fokusera på vad man vill att hunden SKA göra (ta bort nosen från godiset och ta kontakt), att den då på samma gång låter bli att försöka stjäla godiset är en naturlig effekt.
Om du har en slö, osäker, eller av någon annan anledning passiv hund är detta extra viktigt att tänka på, då du annars riskerar att hunden “fryser” och inte rör sig alls. Återigen: klicka för aktivitet!
Hunden lär sig grundidén: att storma fram lönar sig inte, att avvakta och kolla ägaren lönar sig. Inlärning av kommandona “nej” och “varsågod”.